Äntligen

är jag då på mitt älskade Öland. Igår blev det inget bloggande. Jag bara njöt, njöt och åter njöt.

Nu sitter jag i gassande sol som kommer från en klarblå himmel. Det kommer små lätta sjöbrisar ibland men dom är bara sköna. Det skulle bli alldeles för varmt annars. Mannen jobbar, tyvärr och ungdomarna har gått iväg på egna aktiviteter. Fåglarna kvittrar och jag hör göket kokoa. En och annan bil kör förbi. Säkerligen människor som har varit och handlat. Grannens gräsklippare har tystnat så nu hörs verkligen fågelsången och ni kan tro att det kvittras.

När jag käkade frukost hade jag sällskap av två småfåglar. Nu har dom blivit fyra. Jag tappade lite ägg på gräsmattan som jag slängde ut till de som var här från början. Vips så kom det två till. Visst är det underbart nu när sommaren äntligen är i antågande. Och vet ni vad, jorden är kvar. Vi har inte gått under eller så är det så att jorden har gått under och jag har hamnat i paradiset. För just så känns det nu.

Detta att få komma ut till ön är en underbara lisa, för i alla fall, min själ. Här lever jag med både kropp och själ, här är jag fylld av välbehag. Människorna som finns runt omkring är underbara. När vi kom igårkväll så vinkades det överallt och jag kände mig verkligen välkommen.

Så ni kan tro att jag kommer att njuta av varje sekund jag är här. Jag ska åka till kyrkogården och hälla vatten i bevattningslådan på mina morföräldrars grav. Jag ska hälsa på min moster och då tillsammasn med tre ungdomar. Vidare ska jag sätta upp lite staket runt förtältet så Bilbo slipper ligga bunden. Men även om jag har lite att göra kommer jag att njuta av varje steg jag gör på den öländska marken, njuta av varje fågel som kvittrar, njuta av den stillhet och den ro som finns runt omkring. För även om det finns barn som skriker och tjoar ibland, hundar som skäller, en o annan som skrattar, så är det ändå rofyllt.

Ladyn