Ibland undrar jag vilket år vi lever i. Jag trodde att skolorna var välinformerade om vad dyslexi innebär när vi lever i 2012. Men tydligen är det inte så. Att sätta käppar i hjulen för barn/ungdomar med läs o skrivsvårigheter verkar vara skolors stora hobby. Jag blir så himla trött på detta.
Jag har en dotter född -95 som har diagnosen dyslexi. Dyslexi är ett samlingsnamn för läs o skrivsvårigheter. Problemen är individuella. Min dotter kan ena dagen fatta allt som sägs på lektionerna. Nästa dag kan all kunskap verka ha flugit sin kos. Men det innebär inte att hon är efterbliven, hjärnskadad eller idiot!
Att komma en torsdag o säga att det är matteprov på måndag är inget som är bra. För även matte kan ställa till det för en dyslektiker. Det ärt lästal, matteregler mm som ska kunna läsas in. Att kunna förbereda sig på ett bra sätt för att kunna ha samma möjlighet som de andra att klara provet. När lärarna säger att om du bara hänger med på lektionerna så fixar du det hela visar hur dåligt insatta en del är. Ett prov innebär för min dotter en blockering eller ska jag säga rädsla så att alla förstår. Denna rädsla för att inte klara provet behöver ett par dagar att komma över och det kan inte vara mening att hon ska behöva använda helgen till att oroa sig. Helgen behöver hon så väl till att kunna ladda för en ny vecka och för att kunna koppla av allt som har med skolan att göra.
Det behövs inte mycket för att min dotter ska bli stressad och få huvudvärk och bli illamående o yr. Bråk i klassen, bråk med lärare, prov, eller bara att hon mår dåligt, vilket vi alla kan göra ibland. Vissa gånger klarar hon av att stanna kvar i skolan, vissa dagar funkar det inte utan hon sjukanmäler sig och går hem. Så gör vi vuxna också men kanske på ett annat sätt för vi vuxna har mer att förlora på inkomsten än vad de studerande har. Att säga till en dåligt mående ungdom att hon/han gott kunde stannat kvar i skolan är kanske inte det bästa bemötande man kan tänka sig.
Jag har lovordat skolan som min dotter går på (ett gymnasie) för att vara förstående men nu vet jag inte vad jag ska tänka. Lärarna går ihop sig mot min dotter. De ringer inte hem till mig för att se om vi kan lösa det på bästa möjliga sätt. Än så länge så står min dotter under min vårdnad, hon är bara 16½ år och bor hemma. Hon är en tjej som trots sin unga ålder har fått stå ut med en hel del, bl a en misshandel av en kille som är några år yngre än hon själv. Det har varit polisutredning, hot från killens gäng, rättegång med allt vad det innebär. Allt detta vet skolan om och jag kan nog tycka att med den vetskapen så skulle de ansvariga ta kontakt med mig om dom tycker att min dotter beter sig konstigt eller på annat sätt visar ett sätt som dom inte känner igen. Min dotter går hos skolkuratorn för att bearbeta en del av det som hänt och här hemma har hon fullt stöd från oss vuxna. Men som vanligt så göms allt som rör skolan i skolvärlden precis som om det vore en värld före sig självt. Sorgligt men sant!
Ett frustrerat troll vid tangenterna
